Katarina Frostenson

 

Stor konst gör en alltid upprymd. Full av rymd. Öppen mot rymden.

 

Jag avslutar just Katarina Frostensons ”F, läst under ett par dygn i den månad som hon
kallar det gränslösas tid. Det gråa november. Svensk november. Det är som om mellan mig och 

världen inte fanns någon gräns. Som om jag för första gången var den, bar den, hörde till den. 

Om fattades av den. Älskade den.

 

Jag tyckte mycket mycket även om ”K”. Där vandrade jag omkring i ett tillstånd, kanske 

kan man säga själva fallandets tillstånd. Mitt emellan. Jag smakade detta tillstånd, betraktade det

från alla vinklar, kände varje dess färg, var del av varje dess nyans.

I ”F” har fallandet nått en mark. Ett universum vecklar ut sig. Det sträcker sig från
anstaltens grå kläder, taggtrådar, plexiglas, nyckelemblem och besöksrum till kapten Nemos
undervattensbåt, Jean Gionos trädplanterare eller apostlarna Petrus och Paulus hand i hand på
martyrernas väg. Allt snuddat vid, berört, frammanat med samma lätthet som när Prospero låter
luftanden Ariel mana fram hans visioner framför ögonen på kärleksparet Ferdinand och Miranda i
Shakespears ”Stormen”. I sanning, ”some vanity of mine art”, lite fåfänga i mina konster, skulle
Frostenson lika väl som Prospero kunna berömma sig av.

Men där syns på samma gång tydligt hur denna konst – ja ”trolldomskonst” – är
förvärvad. Ett liv i umgänge med konsten, de goda böckerna, de starka målningarna, musiken.
Katarina Frostenson är en lärjunge, hutlöst ”privilegierad” som många recensenter tycker. Men
det stora privilegium hon har är ett som är inom räckhåll för de flesta i det här landet: att läsa
böcker.

I ”K” var som jag minns det belysningarna, tankeutflykterna, associationerna präglade av
en kontinental tradition, ofta rätt exklusiv. I ”F” är det svenska skolboksklassiker. Mitt i
vantrivseln i Sverige – den ”trånga stöveln” kallat som vore landet en enda åsiktskorridor på
Europas karta – är det svenska och svenskspråkiga författare som ledsagar. Ur minnet och i
bokstavsordning: Lars Ahlin, Gunnar Björling, Karin Boye, Stig Dagerman, Selma Lagerlöf,
Astrid Lindgren, Edith Södergran. Åtminstone alla vi lite äldre har dem från skolbänken. Här
finns de, omger oss, talar till oss, stödjer oss.

Detta är kanske bara ett av de sätt på vilka konsten – till skillnad från till exempel
journalistiken – förmår göra klart hur sammansatt och motsägelsefullt livet är. Välsignat så. Där
avståndstagandet från Sverige, det trånga och fördömande, tycks som störst, där är kärleken till
skyddet och stödet från samma land och dess ord som starkast. I trofast minne bevisat.

Birgitta Holm

 

Katarina Frostenson