Det bidde inte ens en tumme. Eller?

Det var en dag kring nyår som det small. Bara sådär, när jag knöt ihop en soppåse i Thailand. Tummen gick inte längre att böja, snöret måste ha gått av. Saken fick bero, böcker kan man bläddra i ändå, och först fram i februari när jag kommit tillbaka till Sverige ringde jag vårdcentralen. Maskineriet som drog igång var storslaget. Den normala väntetiden för handkirurgi är sex till tolv månader, men för en sån här åkomma var det förtur. Vips låg jag på operationsbordet.

I timmar.
När den förlamande bedövningen i armen började släppa var insikten isande. Från tumgreppet och långt upp på undersidan av armen var handen uppskuren. - Amen kollar man inte om damen behöver böja tummen innan man skär? Om hon till exempel bara vill lägga sin handflata mot tangokavaljerens skuldra i dansen? Eller sända upp handen i luften för att ge tankarna flykt?

Nu är hon vingklippt

Böjsenan lånade den skicklige kirurgen från ringfingret. Tummen vägrade fatta, inga som helst kommandon från hjärna och vilja hjälpte. För att alls ha något liv gjorde jag slut med tummen. Stel och orörlig följde den mig, ett menage i ömsesidig bitterhet. 

Fast häromdagen? Utan minsta vink från hjärna eller vilja, som hade den bara kommit på bättre tankar, böjde tummen sirligt sin topp mot handflatan. En gång, men det kanske kan bli fler?