I går for jag genom
skogarna i Värmland för att se Molière i Berättarladan vid Sunne.
Västanå teater har varit min följeslagare ända från dess
förhistoriska period, före Leif Stinnerbom, med husförfattaren
Selma Lagerlöf som gemensam länk. Repertoaren har varit Selma och
andra mytiskt färgade berättare. Nu spelar de Misantropen
från 1666. Bland recensionerna jag läste innan jag for fanns en där
det stod "Vad har ”Misantropen” i den ladan att göra?"
Det undrade nog jag också. Västanå teater står för en estetik som är baserad på
nordisk folkmusik, numera i Magnus Stinnerboms säkra händer.
Instrument, melodier och danser insamlade från den agrara folkliga
kulturen i vår ända av världen. Med sina rötter i Selma Lagerlöf
står den därtill för en helhetssyn där människa, natur och
samhälle innerst och slutligen utgör en enhet. Liksom kropp och
själ är ett.
Franskklassismen å sin
sida kan ses som motsatsen till både det folkliga och det
holistiska. Kultur och urbanitet är vad som gäller. Litterärt
råder en "separation av stilar" som innebär att inte bara
kropp och själ skiljs åt utan att även de sociala klasserna hålls
åtskilda. Endast det fina folket har plats i de allvarliga genrerna
medan vanligt folk med sina kroppar förvisas till farsen.
Den första poletten
ramlade ner ganska snabbt. Det är ju samma estetik!!! Den
överförfinade menuetten vid Ludvig XIV:s hov (aldrig har
sällskapsdansen nått en större precision och teknisk fulländning
ner i minsta fingerspets än där) är bokstavligen ett med den
folkliga polska som utgjort basen i alla Västanås föreställningar.
Polska och menuett är utbytbara. I de gamla notböcker som familjen
Stinnerbom samlat in kan samma melodi ibland kallas menuett, ibland
polska.
Silke och vadmal blir ett - så mycket för separationen av stilar! Klädmakaren Inger Stinnerbom har inte missat det. Hennes så välkända "folkloristiska" dräkter har aldrig varit mer sig själva än när de träder fram som fullt salongsfähiga kostymer vid Ludvig XIV:s hov.
Men det var väl inte bara för att bevisa det som Västanå satte upp Misantropen? Ett tema i pjäsen är civilisationskritiken, titelpersonens djupa förakt för hela samhället med dess hyckleri och medlöperi. Är det kanske det man är ute efter? Att vi alla springer efter samma pipa, vare sig den råkar vara den kungliga centralmaktens eller den osynliga marknadens? Uppsättningen följer ganska troget Molière i hans tjugotvå rappa scener av verbal duell. Musik och dans är förhållandevis satta på undantag, mer sammanbindande än bärande som i tidigare pjäser. Här är det argument som gäller (där skådespelarna visar sig vara lika virtuosa i repliken som de normalt är i dansen. Hasse Alfredsons rimmade blankvers flyter som bäckar och flyger som pilar över scenen.)
Men ett sådant språkrör? Misantropen själv, Jakob Hultkrantz Hanssons Alceste, för tankarna till den svartsjuke präst han spelade i Selma Lagerlöfs Bannlyst i samma lada. Barnslig - och lite farlig. Första akten ger ingen riktigt ledtråd. Jo en kanske. Som ett slags signatur för Stinnerbom och Susanne Marko kan man se den fritt tillagda ingressen, använd även när de spelade Shakespeares En midsommarnattsdröm. Här är det konungen, kung Sol själv, som bärs in. Men den som stiger ur den purpurröda bärstolen är inte pjäsårets Ludvig XIV. Det är den femåring som beträdde tronen 1643. En liten kropp i kungadräkt. I den manierade hovmannen Clitandres öra viskar han något. Det han viskar är att han vill roa sig. Dansa.
Som en uppskruvad marionett börjar han dansa runt runt. Men ett barn. Så som den kvinnliga huvudpersonen, den unga änkan Célimène, är ett barn när hon står med famnen full av dockor skulpterade efter alla hennes friare.
Andra akten tätnar, det
tycker alla som jag har hört. Och för mig klarnade det. Det blir
bland annat tydligt att musiken inte bara är sammanbindande. Den är
tolkande. Ja, det är i den som tolkningen finns.
Allt som sker mellan personerna utspelas på det verbala planet. Sannskyldiga dueller. Till och med i den säng som kommer upp ur scengolvet är allt som utväxlas mellan den förälskade Alceste och den åtråvärda Célimène ord. Bara i en scen och ett möte stannar ordflödet av. Det är när Alcestes vän Philinte och Célimènes kusin Éliante möts i en kyss. Dansrörelserna, dittills med teknisk precision ner i minsta fingerspets, mjuknar. Figurerna blir runda.
Alceste ser kyssen men registrerar den knappt då, upptagen som han är av sina ord och sin svartsjuka. Men den tycks gro. I ett par senare möten mellan honom och Célimène återkommer de runda figurerna i dansen, de mjuka rörelserna. En sensualism har trätt in. Intermittent ersätts intellektets språk med sinnenas. I stort fortsätter personerna på sina inkörda spår. De inbilska friarna fortsätter med att vara inbilska och förorättade, Alceste fortsätter med att vara oböjlig, Célimène fortsätter med att leka med och trampa på allas känslor.
Hos Molière slutar det där. Alla förblir vad de är. Célimène kan inte förmå sig att lämna det nöjeslystna livet i societeten för att följa Alceste. Alceste är fast besluten att han vill vända ryggen åt hela den korrupta civilisationen. Enda strimman hopp är att Philinte och Éliante trots allt tänker sig att det kan gå att övertala Alceste att ge världen en andra chans.
På Västanå ser det ut att gå på samma sätt. När Célimène inte vill följa Alceste vänder de älskande varandra ryggen, försvinner från scenen åt varsitt håll. Kvar finns de andra två älskande som med kappsäckar i händerna flyr undan societeten. Men kyssen har grott. Som ett ski ur varandets djup ropar över den tomma scenen Alceste och Célimène på varandra. Från varsitt håll av ladan springer de i varandras armar.
"Kärlek lever av att kärlek se" säger Shakespeare (ofta citerat av Sara Lidman). Svaret som jag tyckte mig få på frågan vad Misantropen har i ladan att göra var nog så genomgripande. Det jag tyckte mig finna var det synsätt som förs fram i bloggen "Dröm, dikt, myt" av Stina Hammar, det som där kallas de två tankekällorna, den abstrakta och den sinnliga. Alceste har rätt på ett plan. Det finns skäl att önska en förändring i grunden. Det fanns skäl under solkonungen och det finns skäl nu under marknadens, konsumismens och avhumaniseringens tyranni. Sanningssägaren Alceste önskar det. Men han använder sig av samma medel som den civilisation han kritiserar. Intellektets. Rationalismen, den abstrakta tankekällan. Alla i pjäsen gör det, till och med den unga Éliante där hon går med sin bok i handen och sin beundran för Alceste och hans sanningssägande.
Bara i kyssen tar den tankekällan paus. Bara då får något annat utrymme. Den sinnliga tankekällan, den som finns i dröm, dikt och myt. Här är den en sådd av kyssen. Ögonblicket då Éliante ser att Philinte älskar. Därefter det förbiilande ögonblicket då Alceste ser att Éliante och Philinte älskar. Osv. Resten av personerna följer med. Den uppblåsta Oronte faller på knä för den bigotta Arsinoé, den skrytsamme Acaste faller på knä för en av flickorna i sällskapet, den manierade markisen Clitandre och den unge gossen faller på knä för varandra. Osv.
Barnet kommer tillbaka. I ljuset av kärleken ser Alceste att den grymma Célimène bara är ett barn som leker alltför tanklöst med sina dockor. Célimène ser att Alcestes svartsjuka bara är ett osett barns smärta. Osv. Alla är vi barn som vill roa oss. Alla kan återfinna leken, den lek som är kärlek. Världen går att förändra.
Kärlek lever av att kärlek se.
Foto: Håkan Larsson
Blogghänvisning
http://dromdiktmyt.blogg.se/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar