Tristessen som litterär genre

Regn. Halvt övergivet brukssamhälle. Sulfatrök över nejden. Syrenerna överblommade. Mer än halvvägs in i juni och ännu har jag knappt fått något morgondopp. Vädret, därtill förkylning.

Hur många försomrar till kan jag ha kvar?  Men ledan sitter inte där. Den är tidlös, tristessen har ingen ålder. "Broderande på en evig och grå halsremsa", skriver Fredrika Bremer i tjugoårsåldern. Selma Lagerlöf i ungefär samma ålder står och gräver i ett syskrin efter en docka svart sysilke och medan hon gräver tänker hon: "Det är förfärligt vad jag har tråkigt." Pliktskyldiga promenader på uppblötta grusvägar, precis som min i dag. Fredrika går med sina systrar på Årsta i Haninge, Selma med sin lillasyster Gerda på Mårbacka i Östra Ämtervik: "Gerda måtte ha varit av samma tanke för mitt under det, att de plaskade fram i det våta gruset stannade hon. 'Jag vet inte vad jag ska ta mig till', sa hon. 'Jag har så förfärligt tråkigt.'"

Tristessen som litterär genre. En gemensam nämnare är vädret. Men också den fysiska inringningen. Kroppen vill sträcka ut, fruntimmersaktiga promenader på blöta vägar räcker inte. Det var efter en rask promenad en solnedgång i mars som Fredrika Bremer för första gången kunde svara nej på frågan om hon nu ville dö. Som "champagnebläddror ur en butelj" bornerade sedan de ord ur henne som skulle bli hennes första berättelser. En formel för Gösta Berlings saga, Selma Lagerlöfs debut, är: "Där kom en brusande färd i natten". Gång på gång brusar släden iväg i natten, enleverande en efter en av de instängda kvinnorna.

Får jag bara en brusande färd på cykeln till min ensamma morgonstund vid sjön så vet jag att även jag...