Flyktingfrågan som ren konst

Det hade inte skadat med en lite bättre fingervisning till vad man skulle få uppleva på den här föreställningen på Aliasteatern i höst. "Kan du vissla Mustafa?" heter pjäsen och ingår som nummer två i flyktingtrilogin "Låt mig berätta". Och visst, håller man sig någorlunda orienterad så vet man att Isa Aouifia – pjäsens regissör, manusförfattare och ena skådespelare – är både poetisk och fantasifull. Och att Naida Ragimova, pjäsens andra skådespelare, är en av landets mest löftesrika.

Men ändå. Fördomarnas makt är stor och risken finns att man tänker sig en ambitiös och informativ diskussionspjäs i flyktingfrågan. Vilket föreställningen förstås är, i det här fallet hela komplexet av ensamkommande flyktingbarn: deras historier bakåt, hur de behandlas på olika håll i världen och i vilket tomrum de oftast försvinner för våra ögon.

                  

Det oväntade är den totala estetiska upplevelse som pjäsen samtidigt är. Myllret av röster ur denna värld av osynlighet tar kropp på scenen. I videoprojektioner på väggen ges en röd tråd i form av en flicka från Afganistan på flykt genom Europa, en av de etthundrafemtio stycken som har försvunnit medan de varit svenska myndigheters ansvar. Naida Ragimova gör henne oändligt levande och gripande, glimtar ur hennes liv i halvsuddiga ansiktsbilder mot varierande storstadsbakgrund, Italien mest.

                  

Däremellan ligger sketcher. Som en poetisk kabaret, där stämningen ges av musikstycken och infallsvinklarna är ständig oväntade, ständigt hittar en ny rak väg in till vårt känsloliv. Ofta sker det trots – eller tack vare – att de tar vägen förbi det intellektuella begripandet. En Jacques Tati-gestalt som vill lära ett gatubarn att inte kasta skräp på marken? Medan huvudet undrar ser känslan hur en oförstående vuxen möter ett kärlekshungrande barn. En godnattstund mellan far och dotter? I isande klarhet vet känslan att det här är en pappa som kanske aldrig kommer tillbaka när dottern har somnat.

                  

Föreställningen bygger på fakta och statistik och på barnens egna berättelser. Men gestaltat. Den enda gång som barns berättelser används direkt och verbalt sker det i ett collage av röster – den individuella berättelsen finns kvar och hörs men den ger utrymme för alla barn, för alla språk, för alla flyktingöden i världen. Gåtfullt vackra videoprojektioner på väggen. Magiska förflyttningar över golvet. Stumma scener i drömsk ultrarapid.      

         

Och en musikalitet som ligger både i Isa Aouifias mäktiga sång – som om han behärskar alla språk och alla klanger – och i pjäsens musikval. Inte minst känns musikaliteten i helheten. Under pjäsens en och en halv timme sitter varje enskildhet som en ton eller ett accord i ett musikstycke. Frågan är ju så brännande, så ohygglig. "Hur kan detta vara något vi inte pratar om?" frågar programbladet. Det ohyggliga, det angelägna finns med i varje sekund av föreställningen. Men också detta märkliga, konstens makt att lyfta och ge kraft.

Aliasteatern:  http://www.aliasteatern.com/#/KALENDARIUM/

När det förflutnas dans tog över nuets

Det var höst, Leena var förkyld och vi hade lånat ett krypin i Paris. När jag tittar i kalendern ser jag att det var första veckan i november, precis ett år sedan. Jag ser också att jag rustar mig med två slags adresser, dels till de tangoställen där det skulle finnas dans under våra dygn, dels till gamla danspalats som jag stött på under mitt arbete med Rut Hillarp.

Leenas förkylning var fruktansvärd och hon satt mest och lekte med sin kompakt kamera i den f.d. jungfrukammare som var vårt krypin, sex vindlande trappor upp. Själv hade jag nyss kommit ut med min bok om Rut Hillarp och levde ännu halvt kvar i den världen. Det är knappt så att jag vet hur det gick till men plötsligt var vi på gatorna i Paris, Leena med videokameran och jag med mina fladdrande lappar från internet. På systematisk spaning efter dansställen i Paris förr i världen.

En lucka i stadens historia, har det visat sig, är en kartläggning av dess danshak genom tiderna. I en specialistbokhandel för böcker om Paris i Marais fick jag en gång en bokhandlare att bli djupt generad när han insåg att det inte gick att leta upp en sådan åt mig. Den epok som vi var ute efter var sommaren 1949. Det var en sommar då gränserna öppnats efter kriget och författare och intellektuella på nytt började söka sig till Paris. Och det var en tid då staden på nytt kom till liv efter befrielsen men ännu inte nåtts av den stora invasion av turister som följde med femtiotalet.

Danslivet i Paris präglades av kolonierna och det franska Västindien. Bal Nègre och Bal Colonial var generella berepp, samtidigt som Bal Nègre på rue Blomet var ett av de hetaste dansställena i Paris. Hela den franska koloniala historien öpnade sig på dansgolvet samtidigt som det var där som de kommande befrielserörelserna formerade sig. På Bal Nègre på rue Blomet träffade Rut, utan att vare sig förr eller senare ha en aning om vem det var, den man som skulle bli det befriade Senegals första premiärminister.

Som två besatta jagade vi runt i Paris. 1949 låg ju alldeles runt knuten, det förvånande var att parisarna talade om det som så längesen. I ett samtal med två kypare i närheten av etablissemanget Olympia plockade jag upp uttrycket "à l'époque" som i deras mun lät som det adekvata uttrycket för något absolut förgånget. Kyparna, leende i sina svarta kostymer och vita förkläden i dörröppningen till en sorlande restaurang, var våra första guider men kom aldrig med i filmen.

Däremot växte något vi aldrig hade kunnat drömma om. En unik dokumentation av Paris sommaren 1949. Och en kärleksfull recherche des pieds perdus (spaning efter de  fötter som flytt).

                                                                                                                                                                       
               För att starta spellistan klicka på Rut Hillarp och dansen

Erholungsgebiet Flussmündungbucht [=Årstaviken]

Så här en bit in i säsongen inträffar intressanta ting. Min nuvarande brygga ligger vid Årstaviken, där morgonjoggarna swischar förbi med sina hörlurar och hundarna drar med sig matte ner till vattenbrynet för att få nosa i vassen. "Hälsans stig" är det hurtiga namnet på vägen längs med viken, ett tillhåll för frisksportarsverige.

                 

De närmaste dygnen har det gått vita gäss över vattnet och båtarna i marinan rycker i sina förtöjningar. I fredags när jag närmade mig bryggan var redan en figur där. En man typ Karlsson på taket, i sextioårsåldern och med viss rondeur. Han stod i blå luva och rutiga shorts, och när jag kom ut på bryggan gick han tyst och stillsamt ner i vattnet och upp igen utan att släppa stegen.

När även jag hade badat och mannen klätt sig såg jag att det pågick aktivitet vid en av bänkarna på stranden. Det var hustrun som långsamt och ceremoniellt höll på att klä sig för badet, snart med assistans av den tillskyndande maken. Temperaturen i luften var cirka 8 grader och som sagt vita gäss. I en blå baddräkt av 1950-talssnitt kom kvinnan gående mot bryggan. Sitt rika hårsvall hade hon satt upp under en genomskinlig duschmössa som en väldig plastkrona mellan trädtopparna och på armarna hade hon samma slags orangea simpuffar som barn har.

Denna första morgon skedde allt tyst. Morgonen därpå, i lördags, gick fortfarande vita gäss på viken och lufttemperaturen var densamma. Samma procedur förssiggick som dagen innan, samma turer upprepades. Med sin plastkrona, sina orangea puffar och sin mörkblåa baddräkt gick kvinnan långsamt fram mot stegen på bryggan. Men väl där vände hon sig den här gången om så att hon stod med hela sin gestalt vänd mot mig och sa: "Montag fahren wir nach Kopenhagen." Aningen konsternerad kom jag inte på något annat att svara än: "Aber dann sehen wir uns ja morgen." "Jawohl", sa kvinnan och försvann nerför stegen medan jag grenslade min cykel och for hem.

Men i går, på söndagen, var de inte där. Jag hade tagit med mig min mobil för att fråga om jag kunde få fotografera henne, så kanske var det lika gott. Nu har jag bara fästena på stegen och vattenytan som hon avtecknade sig emot. Resten får jag fylla ut utifrån mitt inre.

Erholungsgebiet Neuthaler See

                                                                                                                                   
Jag hörde just på radio en intervju med en transperson och slogs än en gång av vilken verklighetstyngd som ett psykiskt tillstånd har. På trots mot kroppen, på trots mot fortplantningen, på trots mot familjebildning och kulturella mönster, på trots mot teorier om hur kön konstrueras och på trots mot de bindningar som ett liv i en viss könsidentitet har skapat vet transpersonen vilket kön den tillhör. Den driver igenom det, och det enda vi vet är att ett psykiskt tillstånd har hävdat sig genom allt.

På samma sätt är det kanske med morgonbadare. Man vet, och det ger sig förr eller senare tillkänna. Utåt sett är omställningen inte lika drastisk som vid en könsoperation, mantalsskrivning och identitetskort behöver inte bytas ut. Men verklighetstyngden i det psykiska tillståndet är kännbar, både för en själv och för de närmaste.

Mitt tvåälvarsmöte i Västerbotten följdes av Mariehem i Umeå, en stadsdel som slumpen förde mig till men där jag vaknade upp och fann att jag hade en hel sjö tvärs över vägen. Sommartid hade den en liten badanläggning, och på morgnarna fanns där badvakten och jag. Eller snarare, badvakten var som husägaren och jag som katten eller igelkotten, som man väntar sig ska komma förbi och få sin mjölk och som man saknar om den uteblir. En gråmulen midsommarafton kom badvakten ut till mig på bryggan för att prata lite och fotografera mig, eftersom han ville minnas mig och eftersom ingen dager är bättre än en gråmulen midsommardager i övre Norrland.

På vårkanten och på hösten var badanläggningen stängd. Skillnaden var inte så stor, men en stämning av melankoli spred sig över den knappt underhållna stranden och de små bryggorna. Nydalasjön heter sjön, och redan medan jag bodde kvar utvidgades badanläggningen till en välutrustad campingplats i anslutning till något som kallas Umelagun med, enligt reklamens uppräkning, "tempererade utomhusbassänger, bubbelpooler, vattenrutschbanor och hopptorn". Utöver detta, tillägger man, "finns även en bangolfsbana, en boulebana, ett stort sportfält för fotboll, flera terräng- och skidspår, ett hundspår samt en 4H-gård med djur."

Långt innan den här utvidgningen hade jag hittat en liten strandbit rakt nedanför mig där det enda jag saknade var badvakten. Men min rubrik på den här etappen syftar på den första sommaren, då min man cyklade några veckor i nordtyskland. För varje litet strandbad vid varje liten sjö noterade han att det fanns en vägvisare "Erholungsgebiet xxx". Med mig och min badvakt i tankarna döpte han det lilla Nydalabadet till "Erholungsgebiet Neuthaler See". Tänk att det blev så rätt! Och ändå för oss andaktsfulla människor vid vatten så fel.

Himmel speglad i vatten

.

Lucia di Lammermoor på Skäret

Det händer något i sig när ett anrikt operaverk flyttar från kristallkronornas och sammetsfåtöljernas palatsliknande byggnader till en torklada för bräder i den västmanländska glesbygden. Liksom när stjärnor från världens metropoler ger allt vad de har för vardagsklädda åhörare som står närmare sågverket än kristallkronornas palats.

                 

En annan effekt, lite paradoxal, är att operan vi hör både vidgar sig och sluter sig. En rymd ges av att de skotska hedarna i Lucia di Lammermoor får sin förlängning i stränderna kring Ljusnaren – än mer så när man kommer ut i en gotisk fullmånenatt efter föreställningen. Men samtidigt blir skeendet närmare – markkontakten, träväggarna, solisterna i sina kostymer som vandrar omkring mitt ibland oss i pausen. Gotik och kammarspel i ett.

                 

Den kväll jag var där var det premiär för det andra laget, med Hanna Husáhr som Lucia, Javier Palacios som Edgardo och Daniel Hällström som Enrico. Ingen tvekan fanns i framförandet, vi sveptes med från den första duetten om Lucias riskabla kärlek till den ojämförliga vansinnesarian och det smärtsamma självmordsslutet. Scenbilden är en väldig konstruktion av järnrör. Med de gotiska glasögonen ser man en bur färdig att sluta sig om kvinnan.

                 

Det finns en irriterade tendens i dag att ifrågasätta alla kvinnliga självmord och sammanbrott i konstnärliga verk. Man skäller på Strindberg för fröken Julie och  undrar varför Lucia blir galen. Men tala om överdeterminerat vansinne! Lucia är en kvinna som saknar allt av det vi i dag kallar tillgång till information. Alla kanaler ligger i händerna på motståndarna. Vad som är information eller desinformation är omöjligt att avgöra, det som är sanning i ena minuten är falskt i nästa. Den person som förs uppför trapporna till sin brudsäng är inget unikt öde, hon har många medsystrar både i litteraturen och i verkligheten genom tiderna. En kvinna berövad inte bara sin älskare utan varje förmåga till tillit till sina sinnens vittnesbörd.

                 

Med kammarspelets ögon ser jag också något annat. Burkonstruktionen av järn är vilken som helst kombination av makt och ideologi. Den kan vara finansmarknadens fasader av "fri rörlighet" eller politikernas tal om konkurrensutsättning av basala samhällsfunktioner som skola, sjukvård, infrastruktur.  Vad nås vi av för information? Vilka brev snillas undan och vilka är förfalskade? Tanken finns hos scenografen Sven Östberg när han i programbladet skriver om aktörerna att de "lever också i fängelser gjorda av idéer".

                 

Men jag har ännu ett par glasögon med mig. Av personerna på scenen är Lucia den enda som söker sig till källan. Det är en gammal källa med ett äppelträd, och enligt legenden bor där en död kvinnas ande. Som den enda sitter Lucia vid källan, som den enda umgås hon förtroligt med döden. Grunden för vårt förtryck är enligt en bok jag nyss har läst att vi förlorat den dialektiska enheten liv-död. En skräck, redan före orden och tanken, får oss att förneka död och separation. Därmed förnekar vi livet, påbörjar det förtryck av kroppen och eros som leder till våra väldiga byggnader av makt, pengar, ägodelar och status.

                 

Det finns ett stråk av ett sådant synsätt i Lucia di Lammermoor på Skäret. Tydligt blir det när flöjten som beledsagar Lucias vansinnesaria kommer upp på scenen, hanterad av kvinnan i källan. Den död som Lucia aldrig har förnekat är med henne in i slutet, följer henne, älskar henne och spelar för henne.

Ljusnarens stränder från Operan på Skäret

Andaktsfulla människor vid vatten

Ljungen omgärdar min kaffemugg så att den står någorlunda upprätt på den sluttande klippan. Om allt är i sin ordning är nog det här den ultimata platsen. En oländig klippudde som sticker ut i Vättern med öppen sjö framför sig och den blånande strandlinjen i väst. Udden är stor men så skapad att det bara finns plats för en frukostmugg. Och den är så vitt jag vet undantagslöst min.

Jag tror att nästan alla människor tycker om ett dopp före frukost. Men hur går det till när det blir den styrande faktorn i ens liv? För min del var det någon gång på sjuttiotalet och markeras av att jag hörde min man säga "Hon kan ju inte bo på mer än en kilometers radie från vatten". Så är det – numera utan småbarn och fast anställning klarar jag fyra kilometer – och bara en gång har det lockat mig i fällan. Det var sjön Valloxen i Knivsta som jag trodde uppfyllde allt. Men där jag inte hade räknat med Knivsta.

När det började bodde jag på den slätt där Vindelälven rinner ut i Umeälven, ett tvåälvarsmöte som jag (vilseledd av Maria Gripes mångkunnige Hugo) trodde hette bifurkation. Det var den första sommarlovsmorgonen och jag och mina pojkar cyklade till en liten brygga vid älven. Jag känner fortfarande den ljumma luften och tramporna under fotsulan. Det kalla älvvattnet som livgivande slöt sig om kroppen. På hemvägen blev jag biten av hund som bodde vid vägen och högg tag i en av mina fötter. Skrämmande men inte avskräckande nog.

Pojkarna föll snart av och morgonbadet blev mitt eget. Nu har cirka fyrtio år gått då jag har utövat en andakt som aldrig upprepar sig och som alltid behåller sin livgivande kraft. De fåtaliga möten den medför visar bredden och sammansattheten hos den relativt exklusiva skara som ägnar sig åt den. Till Edsviken i Sollentuna cyklade varje morgon en effektiv affärskvinna från Kungsholmen, min enda konkurrent om platsen längst ut på bryggan. På det tidiga nittiotalet fick jag besök på min brygga vid Sicklasjön i Nacka av en yuppie från Odenplan som tog sig dit på inliners och simmade fram och tillbaka över viken innan han tog på sig sina inliners igen och for vidare till jobbet. Av den finländska urbefolkningen vid Sickla strand, arbetskraftsinvandring efter kriget till Atlas Copco, besöktes bryggan av en kvinna som kommenterade varje flygplan som for över oss. Kanske längtade hon hem.

Möten av en karaktär som inte liknar några andra möten. Men först och främst är det ensamheten vi söker. Var och en för sig, och alla tillsammans, är vi andaktsfulla människor vid vatten. Under en tid framöver vill jag låta mina morgonplatser passera revy, stommen i mitt liv under nu exakt halva dess hittillsvarande bana.

Fotografiet är dubblerat,  originalet till vänster.

.

Vad gör Misantropen i denna lada?

I går for jag genom skogarna i Värmland för att se Molière i Berättarladan vid Sunne. Västanå teater har varit min följeslagare ända från dess förhistoriska period, före Leif Stinnerbom, med husförfattaren Selma Lagerlöf som gemensam länk. Repertoaren har varit Selma och andra mytiskt färgade berättare. Nu spelar de Misantropen från 1666. Bland recensionerna jag läste innan jag for fanns en där det stod "Vad har ”Misantropen” i den ladan att göra?"

         

Det undrade nog jag också. Västanå teater står för en estetik som är baserad på nordisk folkmusik, numera i Magnus Stinnerboms säkra händer. Instrument, melodier och danser insamlade från den agrara folkliga kulturen i vår ända av världen. Med sina rötter i Selma Lagerlöf står den därtill för en helhetssyn där människa, natur och samhälle innerst och slutligen utgör en enhet. Liksom kropp och själ är ett. 

 

Franskklassismen å sin sida kan ses som motsatsen till både det folkliga och det holistiska. Kultur och urbanitet är vad som gäller. Litterärt råder en "separation av stilar" som innebär att inte bara kropp och själ skiljs åt utan att även de sociala klasserna hålls åtskilda. Endast det fina folket har plats i de allvarliga genrerna medan vanligt folk med sina kroppar förvisas till farsen. 

Den första poletten ramlade ner ganska snabbt. Det är ju samma estetik!!! Den överförfinade menuetten vid Ludvig XIV:s hov (aldrig har sällskapsdansen nått en större precision och teknisk fulländning ner i minsta fingerspets än där) är bokstavligen ett med den folkliga polska som utgjort basen i alla Västanås föreställningar. Polska och menuett är utbytbara. I de gamla notböcker som familjen Stinnerbom samlat in kan samma melodi ibland kallas menuett, ibland polska.

Silke och vadmal blir ett - så mycket för separationen av stilar! Klädmakaren Inger Stinnerbom har inte missat det. Hennes så välkända "folkloristiska" dräkter har aldrig varit mer sig själva än när de träder fram som fullt salongsfähiga kostymer vid Ludvig XIV:s hov.

Men det var väl inte bara för att bevisa det som Västanå satte upp Misantropen? Ett tema i pjäsen är civilisationskritiken, titelpersonens djupa förakt för hela samhället med dess hyckleri och medlöperi. Är det kanske det man är ute efter? Att vi alla springer efter samma pipa, vare sig den råkar vara den kungliga centralmaktens eller den osynliga marknadens? Uppsättningen följer ganska troget Molière i hans tjugotvå rappa scener av verbal duell. Musik och dans är förhållandevis satta på undantag, mer sammanbindande än bärande som i tidigare pjäser. Här är det argument som gäller (där skådespelarna visar sig vara lika virtuosa i repliken som de normalt är i dansen. Hasse Alfredsons rimmade blankvers flyter som bäckar och flyger som pilar över scenen.)

Men ett sådant språkrör? Misantropen själv, Jakob Hultkrantz Hanssons Alceste, för tankarna till den svartsjuke präst han spelade i Selma Lagerlöfs Bannlyst i samma lada. Barnslig - och lite farlig. Första akten ger ingen riktigt ledtråd. Jo en kanske. Som ett slags signatur för Stinnerbom och Susanne Marko kan man se den fritt tillagda ingressen, använd även när de spelade Shakespeares En midsommarnattsdröm. Här är det konungen, kung Sol själv, som bärs in. Men den som stiger ur den purpurröda bärstolen är inte pjäsårets Ludvig XIV. Det är den femåring som beträdde tronen 1643. En liten kropp i kungadräkt. I den manierade hovmannen Clitandres öra viskar han något. Det han viskar är att han vill roa sig. Dansa.

Som en uppskruvad marionett börjar han dansa runt runt. Men ett barn. Så som den kvinnliga huvudpersonen, den unga änkan Célimène, är ett barn när hon står med famnen full av dockor skulpterade efter alla hennes friare.

Andra akten tätnar, det tycker alla som jag har hört. Och för mig klarnade det. Det blir bland annat tydligt att musiken inte bara är sammanbindande. Den är tolkande. Ja, det är i den som tolkningen finns.

Allt som sker mellan personerna utspelas på det verbala planet. Sannskyldiga dueller. Till och med i den säng som kommer upp ur scengolvet är allt som utväxlas mellan den förälskade Alceste och den åtråvärda Célimène ord. Bara i en scen och ett möte stannar ordflödet av. Det är när Alcestes vän Philinte och Célimènes kusin Éliante möts i en kyss. Dansrörelserna, dittills med teknisk precision ner i minsta fingerspets, mjuknar. Figurerna blir runda.

Alceste ser kyssen men registrerar den knappt då, upptagen som han är av sina ord och sin svartsjuka. Men den tycks gro. I ett par senare möten mellan honom och Célimène återkommer de runda figurerna i dansen, de mjuka rörelserna. En sensualism har trätt in. Intermittent ersätts intellektets språk med sinnenas. I stort fortsätter personerna på sina inkörda spår. De inbilska friarna fortsätter med att vara inbilska och förorättade, Alceste fortsätter med att vara oböjlig, Célimène fortsätter med att leka med och trampa på allas känslor.

Hos Molière slutar det där. Alla förblir vad de är. Célimène kan inte förmå sig att lämna det nöjeslystna livet i societeten för att följa Alceste. Alceste är fast besluten att han vill vända ryggen åt hela den korrupta civilisationen. Enda strimman hopp är att Philinte och Éliante trots allt tänker sig att det kan gå att övertala Alceste att ge världen en andra chans.

På Västanå ser det ut att gå på samma sätt. När Célimène inte vill följa Alceste vänder de älskande varandra ryggen, försvinner från scenen åt varsitt håll. Kvar finns de andra två älskande som med kappsäckar i händerna flyr undan societeten. Men kyssen har grott. Som ett ski ur varandets djup ropar över den tomma scenen Alceste och Célimène på varandra. Från varsitt håll av ladan springer de i varandras armar.

"Kärlek lever av att kärlek se" säger Shakespeare (ofta citerat av Sara Lidman). Svaret som jag tyckte mig få på frågan vad Misantropen har i ladan att göra var nog så genomgripande. Det jag tyckte mig finna var det synsätt som förs fram i bloggen "Dröm, dikt, myt" av Stina Hammar, det som där kallas de två tankekällorna, den abstrakta och den sinnliga. Alceste har rätt på ett plan. Det finns skäl att önska en förändring i grunden. Det fanns skäl under solkonungen och det finns skäl nu under marknadens, konsumismens och avhumaniseringens tyranni. Sanningssägaren Alceste önskar det. Men han använder sig av samma medel som den civilisation han kritiserar. Intellektets. Rationalismen, den abstrakta tankekällan. Alla i pjäsen gör det, till och med den unga Éliante där hon går med sin bok i handen och sin beundran för Alceste och hans sanningssägande.

Bara i kyssen tar den tankekällan paus. Bara då får något annat utrymme. Den sinnliga tankekällan, den som finns i dröm, dikt och myt. Här är den en sådd av kyssen. Ögonblicket då Éliante ser att Philinte älskar. Därefter det förbiilande ögonblicket då Alceste ser att Éliante och Philinte älskar. Osv. Resten av personerna följer med. Den uppblåsta Oronte faller på knä för den bigotta Arsinoé, den skrytsamme Acaste faller på knä för en av flickorna i sällskapet, den manierade markisen Clitandre och den unge gossen faller på knä för varandra. Osv.

Barnet kommer tillbaka. I ljuset av kärleken ser Alceste att den grymma Célimène bara är ett barn som leker alltför tanklöst med sina dockor. Célimène ser att Alcestes svartsjuka bara är ett osett barns smärta. Osv. Alla är vi barn som vill roa oss. Alla kan återfinna leken, den lek som är kärlek. Världen går att förändra.

Kärlek lever av att kärlek se.

Foto: Håkan Larsson
Blogghänvisning
 http://dromdiktmyt.blogg.se/

Tristessen som litterär genre

Regn. Halvt övergivet brukssamhälle. Sulfatrök över nejden. Syrenerna överblommade. Mer än halvvägs in i juni och ännu har jag knappt fått något morgondopp. Vädret, därtill förkylning.

Hur många försomrar till kan jag ha kvar?  Men ledan sitter inte där. Den är tidlös, tristessen har ingen ålder. "Broderande på en evig och grå halsremsa", skriver Fredrika Bremer i tjugoårsåldern. Selma Lagerlöf i ungefär samma ålder står och gräver i ett syskrin efter en docka svart sysilke och medan hon gräver tänker hon: "Det är förfärligt vad jag har tråkigt." Pliktskyldiga promenader på uppblötta grusvägar, precis som min i dag. Fredrika går med sina systrar på Årsta i Haninge, Selma med sin lillasyster Gerda på Mårbacka i Östra Ämtervik: "Gerda måtte ha varit av samma tanke för mitt under det, att de plaskade fram i det våta gruset stannade hon. 'Jag vet inte vad jag ska ta mig till', sa hon. 'Jag har så förfärligt tråkigt.'"

Tristessen som litterär genre. En gemensam nämnare är vädret. Men också den fysiska inringningen. Kroppen vill sträcka ut, fruntimmersaktiga promenader på blöta vägar räcker inte. Det var efter en rask promenad en solnedgång i mars som Fredrika Bremer för första gången kunde svara nej på frågan om hon nu ville dö. Som "champagnebläddror ur en butelj" bornerade sedan de ord ur henne som skulle bli hennes första berättelser. En formel för Gösta Berlings saga, Selma Lagerlöfs debut, är: "Där kom en brusande färd i natten". Gång på gång brusar släden iväg i natten, enleverande en efter en av de instängda kvinnorna.

Får jag bara en brusande färd på cykeln till min ensamma morgonstund vid sjön så vet jag att även jag...

Varför är Snoilsky stendöd?

En kväll på bryggan med speglande vatten där en svan eller en and glider in i bilden. Ingen tanke i mitt huvud men en fras: "Sakta glida vimpelprydda båtar"...

Radion och tidningarna talar om den nya sjukförsäkringslagen, hur pensionerna skrivs ner eller skattereglerna för miljöbilar ändras. Genast förflyttas jag till Värnamo marknad och Pers lugnande ord till Kerstin när hon ängslas över Karl XII:s nödmynt: "Ej kronan tar med svek och list / Från fattigman hans bröd"... Och sen hur det gick när "med alldenstund, ithy / och mer af samma sort" myntet ogiltigförklarades. Någon sjunker ner på en stol i ett upprört ögonblick och jag ser drottning Hedvig Eleonora resa sig och hör orden: "Han sitter och hon står"...

Har någon annan svensk diktare gett mig så många rader för så spridda situationer? Och nu så stendöd i det svenska medvetandet? "Synd att han är stendöd i svenskars medvetande", skriver min yngre Uppsalavän Anna Nordlund när vi identifierar den dikt av Snoilsky som Selma Lagerlöf hämtat mottot från i "En fallen kung". Dikten heter "Alhambra" och rör sig kring det moriska palats i Granada som eggade även den unga Selma Lagerlöfs fantasier. Hos Snoilsky handlar det om vålnaden av Boabdil, den siste moriske härskaren, och hans suck när han förlorade sin makt och tvingades lämna sitt undersköna palats. Snoilsky fortsätter:

O vålnad, som minnet bränner,
Jag pröfvat densamma brand:
Jag vet hvad en furste känner
Att gå från rike och land.

Snoilskys förlust gällde inspirationen, diktargåvan, och det är den tråden som Selma Lagerlöf tar upp i berättelsen om skomakaren som berövas sin hemlighet och därmed kraften i sin inspiration. Även för det tillståndet låter sig alltså Snoilsky med fördel användas. I slutstrofen i "Alhambra" träder skalden fram som den störtade morens like:

Den biltoge Mohrens like,
Jag bär på en saknad tung:
Mitt var fantasiens rike --
Nu är jag en fallen kung!