Lucia di Lammermoor på Skäret

Det händer något i sig när ett anrikt operaverk flyttar från kristallkronornas och sammetsfåtöljernas palatsliknande byggnader till en torklada för bräder i den västmanländska glesbygden. Liksom när stjärnor från världens metropoler ger allt vad de har för vardagsklädda åhörare som står närmare sågverket än kristallkronornas palats.

                 

En annan effekt, lite paradoxal, är att operan vi hör både vidgar sig och sluter sig. En rymd ges av att de skotska hedarna i Lucia di Lammermoor får sin förlängning i stränderna kring Ljusnaren – än mer så när man kommer ut i en gotisk fullmånenatt efter föreställningen. Men samtidigt blir skeendet närmare – markkontakten, träväggarna, solisterna i sina kostymer som vandrar omkring mitt ibland oss i pausen. Gotik och kammarspel i ett.

                 

Den kväll jag var där var det premiär för det andra laget, med Hanna Husáhr som Lucia, Javier Palacios som Edgardo och Daniel Hällström som Enrico. Ingen tvekan fanns i framförandet, vi sveptes med från den första duetten om Lucias riskabla kärlek till den ojämförliga vansinnesarian och det smärtsamma självmordsslutet. Scenbilden är en väldig konstruktion av järnrör. Med de gotiska glasögonen ser man en bur färdig att sluta sig om kvinnan.

                 

Det finns en irriterade tendens i dag att ifrågasätta alla kvinnliga självmord och sammanbrott i konstnärliga verk. Man skäller på Strindberg för fröken Julie och  undrar varför Lucia blir galen. Men tala om överdeterminerat vansinne! Lucia är en kvinna som saknar allt av det vi i dag kallar tillgång till information. Alla kanaler ligger i händerna på motståndarna. Vad som är information eller desinformation är omöjligt att avgöra, det som är sanning i ena minuten är falskt i nästa. Den person som förs uppför trapporna till sin brudsäng är inget unikt öde, hon har många medsystrar både i litteraturen och i verkligheten genom tiderna. En kvinna berövad inte bara sin älskare utan varje förmåga till tillit till sina sinnens vittnesbörd.

                 

Med kammarspelets ögon ser jag också något annat. Burkonstruktionen av järn är vilken som helst kombination av makt och ideologi. Den kan vara finansmarknadens fasader av "fri rörlighet" eller politikernas tal om konkurrensutsättning av basala samhällsfunktioner som skola, sjukvård, infrastruktur.  Vad nås vi av för information? Vilka brev snillas undan och vilka är förfalskade? Tanken finns hos scenografen Sven Östberg när han i programbladet skriver om aktörerna att de "lever också i fängelser gjorda av idéer".

                 

Men jag har ännu ett par glasögon med mig. Av personerna på scenen är Lucia den enda som söker sig till källan. Det är en gammal källa med ett äppelträd, och enligt legenden bor där en död kvinnas ande. Som den enda sitter Lucia vid källan, som den enda umgås hon förtroligt med döden. Grunden för vårt förtryck är enligt en bok jag nyss har läst att vi förlorat den dialektiska enheten liv-död. En skräck, redan före orden och tanken, får oss att förneka död och separation. Därmed förnekar vi livet, påbörjar det förtryck av kroppen och eros som leder till våra väldiga byggnader av makt, pengar, ägodelar och status.

                 

Det finns ett stråk av ett sådant synsätt i Lucia di Lammermoor på Skäret. Tydligt blir det när flöjten som beledsagar Lucias vansinnesaria kommer upp på scenen, hanterad av kvinnan i källan. Den död som Lucia aldrig har förnekat är med henne in i slutet, följer henne, älskar henne och spelar för henne.

Ljusnarens stränder från Operan på Skäret