Andaktsfulla människor vid vatten

Ljungen omgärdar min kaffemugg så att den står någorlunda upprätt på den sluttande klippan. Om allt är i sin ordning är nog det här den ultimata platsen. En oländig klippudde som sticker ut i Vättern med öppen sjö framför sig och den blånande strandlinjen i väst. Udden är stor men så skapad att det bara finns plats för en frukostmugg. Och den är så vitt jag vet undantagslöst min.

Jag tror att nästan alla människor tycker om ett dopp före frukost. Men hur går det till när det blir den styrande faktorn i ens liv? För min del var det någon gång på sjuttiotalet och markeras av att jag hörde min man säga "Hon kan ju inte bo på mer än en kilometers radie från vatten". Så är det – numera utan småbarn och fast anställning klarar jag fyra kilometer – och bara en gång har det lockat mig i fällan. Det var sjön Valloxen i Knivsta som jag trodde uppfyllde allt. Men där jag inte hade räknat med Knivsta.

När det började bodde jag på den slätt där Vindelälven rinner ut i Umeälven, ett tvåälvarsmöte som jag (vilseledd av Maria Gripes mångkunnige Hugo) trodde hette bifurkation. Det var den första sommarlovsmorgonen och jag och mina pojkar cyklade till en liten brygga vid älven. Jag känner fortfarande den ljumma luften och tramporna under fotsulan. Det kalla älvvattnet som livgivande slöt sig om kroppen. På hemvägen blev jag biten av hund som bodde vid vägen och högg tag i en av mina fötter. Skrämmande men inte avskräckande nog.

Pojkarna föll snart av och morgonbadet blev mitt eget. Nu har cirka fyrtio år gått då jag har utövat en andakt som aldrig upprepar sig och som alltid behåller sin livgivande kraft. De fåtaliga möten den medför visar bredden och sammansattheten hos den relativt exklusiva skara som ägnar sig åt den. Till Edsviken i Sollentuna cyklade varje morgon en effektiv affärskvinna från Kungsholmen, min enda konkurrent om platsen längst ut på bryggan. På det tidiga nittiotalet fick jag besök på min brygga vid Sicklasjön i Nacka av en yuppie från Odenplan som tog sig dit på inliners och simmade fram och tillbaka över viken innan han tog på sig sina inliners igen och for vidare till jobbet. Av den finländska urbefolkningen vid Sickla strand, arbetskraftsinvandring efter kriget till Atlas Copco, besöktes bryggan av en kvinna som kommenterade varje flygplan som for över oss. Kanske längtade hon hem.

Möten av en karaktär som inte liknar några andra möten. Men först och främst är det ensamheten vi söker. Var och en för sig, och alla tillsammans, är vi andaktsfulla människor vid vatten. Under en tid framöver vill jag låta mina morgonplatser passera revy, stommen i mitt liv under nu exakt halva dess hittillsvarande bana.

Fotografiet är dubblerat,  originalet till vänster.

.