Det bidde inte ens en tumme. Eller?

Det var en dag kring nyår som det small. Bara sådär, när jag knöt ihop en soppåse i Thailand. Tummen gick inte längre att böja, snöret måste ha gått av. Saken fick bero, böcker kan man bläddra i ändå, och först fram i februari när jag kommit tillbaka till Sverige ringde jag vårdcentralen. Maskineriet som drog igång var storslaget. Den normala väntetiden för handkirurgi är sex till tolv månader, men för en sån här åkomma var det förtur. Vips låg jag på operationsbordet.

I timmar.
När den förlamande bedövningen i armen började släppa var insikten isande. Från tumgreppet och långt upp på undersidan av armen var handen uppskuren. - Amen kollar man inte om damen behöver böja tummen innan man skär? Om hon till exempel bara vill lägga sin handflata mot tangokavaljerens skuldra i dansen? Eller sända upp handen i luften för att ge tankarna flykt?

Nu är hon vingklippt

Böjsenan lånade den skicklige kirurgen från ringfingret. Tummen vägrade fatta, inga som helst kommandon från hjärna och vilja hjälpte. För att alls ha något liv gjorde jag slut med tummen. Stel och orörlig följde den mig, ett menage i ömsesidig bitterhet. 

Fast häromdagen? Utan minsta vink från hjärna eller vilja, som hade den bara kommit på bättre tankar, böjde tummen sirligt sin topp mot handflatan. En gång, men det kanske kan bli fler?

Tristessen som litterär genre

Regn. Halvt övergivet brukssamhälle. Sulfatrök över nejden. Syrenerna överblommade. Mer än halvvägs in i juni och ännu har jag knappt fått något morgondopp. Vädret, därtill förkylning.

Hur många försomrar till kan jag ha kvar?  Men ledan sitter inte där. Den är tidlös, tristessen har ingen ålder. "Broderande på en evig och grå halsremsa", skriver Fredrika Bremer i tjugoårsåldern. Selma Lagerlöf i ungefär samma ålder står och gräver i ett syskrin efter en docka svart sysilke och medan hon gräver tänker hon: "Det är förfärligt vad jag har tråkigt." Pliktskyldiga promenader på uppblötta grusvägar, precis som min i dag. Fredrika går med sina systrar på Årsta i Haninge, Selma med sin lillasyster Gerda på Mårbacka i Östra Ämtervik: "Gerda måtte ha varit av samma tanke för mitt under det, att de plaskade fram i det våta gruset stannade hon. 'Jag vet inte vad jag ska ta mig till', sa hon. 'Jag har så förfärligt tråkigt.'"

Tristessen som litterär genre. En gemensam nämnare är vädret. Men också den fysiska inringningen. Kroppen vill sträcka ut, fruntimmersaktiga promenader på blöta vägar räcker inte. Det var efter en rask promenad en solnedgång i mars som Fredrika Bremer för första gången kunde svara nej på frågan om hon nu ville dö. Som "champagnebläddror ur en butelj" bornerade sedan de ord ur henne som skulle bli hennes första berättelser. En formel för Gösta Berlings saga, Selma Lagerlöfs debut, är: "Där kom en brusande färd i natten". Gång på gång brusar släden iväg i natten, enleverande en efter en av de instängda kvinnorna.

Får jag bara en brusande färd på cykeln till min ensamma morgonstund vid sjön så vet jag att även jag...