Så här en bit in i säsongen inträffar intressanta ting. Min nuvarande brygga ligger vid Årstaviken, där morgonjoggarna swischar förbi med sina hörlurar och hundarna drar med sig matte ner till vattenbrynet för att få nosa i vassen. "Hälsans stig" är det hurtiga namnet på vägen längs med viken, ett tillhåll för frisksportarsverige.
De närmaste dygnen har det
gått vita gäss över vattnet och båtarna i marinan rycker i sina förtöjningar. I
fredags när jag närmade mig bryggan var redan en figur där. En man typ Karlsson
på taket, i sextioårsåldern och med viss rondeur. Han stod i blå luva och rutiga
shorts, och när jag kom ut på bryggan gick han tyst och stillsamt ner i vattnet
och upp igen utan att släppa stegen.
När även jag hade badat och
mannen klätt sig såg jag att det pågick aktivitet vid en av bänkarna på
stranden. Det var hustrun som långsamt och ceremoniellt höll på att klä sig för
badet, snart med assistans av den tillskyndande maken. Temperaturen i luften
var cirka 8 grader och som sagt vita gäss. I en blå baddräkt av 1950-talssnitt
kom kvinnan gående mot bryggan. Sitt rika hårsvall hade hon satt upp under en
genomskinlig duschmössa som en väldig plastkrona mellan trädtopparna och på
armarna hade hon samma slags orangea simpuffar som barn har.
Denna första morgon skedde
allt tyst. Morgonen därpå, i lördags, gick fortfarande vita gäss på viken och
lufttemperaturen var densamma. Samma procedur förssiggick som dagen innan,
samma turer upprepades. Med sin plastkrona, sina orangea puffar och sin
mörkblåa baddräkt gick kvinnan långsamt fram mot stegen på bryggan. Men väl där
vände hon sig den här gången om så att hon stod med hela sin gestalt vänd mot mig
och sa: "Montag fahren wir nach Kopenhagen." Aningen konsternerad kom
jag inte på något annat att svara än: "Aber dann sehen wir uns ja
morgen." "Jawohl", sa kvinnan och försvann nerför stegen medan
jag grenslade min cykel och for hem.
