En plats där det höviska ännu har en fristad i vår tid är byn. Det höviska må ha uppstått vid riddarhoven under medeltiden men det överlever så länge ett inslag av talspråklighet dröjer sig kvar i en kultur. Som i Missenträsk i Västerbotten. Ett lovprisande som bottnar i en glädje över orden. En uppvaktning som förhöjer både den uppvaktande och den uppvaktade. En taktfullhet som stoltserar med att veta exakt var gränserna går. Pudeur var ett ord som Sara Lidman kunde använda, en inbyggd återhållsamhet inför att säga eller göra något som sårar ömtåligheten. Eller i författarskapstermer: att förmedla utan att förråda.
Så är det Sara Lidman skriver. På samma sätt som det höviska kännetecknar hennes värld av småbrukare. Hustrudyrkan som i Didriks släkt i Jernbaneeposet. ”O Anna-Stava du min långhalsade trana!” Men också som vett och etikett, folkvett helt enkelt. Länsman Holmgren i eposet är en skurk inte bara för att han förleder Didrik att bli bolagens handgångne man utan också för att han är grov i mun och torkar händerna på bordsduken. Bordsskick där Didrik kommer ifrån innebär att fira (den ofta knappa) maten och att inte vara ohjunslig, okamratlig.
En takt som springer ur levandet självt. En sådan takt, för att använda ett annat Saraord, är ett sam-vett. Ett vett som har med samlevnaden och solidariteten att göra och som finns överallt i världen där gemenskapen lever. Det finns hos zulukvinnan Gladness i ”Jag och min son” – ”Om alla vuxna såg de barn de råkar skulle det inte finna några föräldralösa barn och ingen vuxen skulle behöva kalla sig själv barnlös.” Den finns hos bypojken Wachira i Kenyaromanen ”Med fem diamanter”: ”Han såg kärlekens möjligheter i alla kvinnor, både dem han rört och de andra, småflickorna, de gamla mödrarna, alla räknades nu, för Wamburas skull.” Den genomsyrar hela landet i Vietnam där till och med cyklarna förefaller försedda med tentakler: ”Cyklisterna har inte ett kattöga en gång, alla rör sig som vore de försedda med radar.”
En finess, en ömsinthet, en savoir vivre i folkdjupen som Sara Lidman gång på gång har försökt lyfta fram. Rädda undan den koloniala blicken som gång på gång suddar ut den. Bara ser vanligt groft folk i stugor och hyddor i världen. Som veterinärfrun i köket i Missenträsk när Sara var liten som med en enda blick dömde ut en hel livsform: ”Men hur kan människor leva på det här viset?”
Och så slår det till igen, om än indirekt och ofrivilligt.
För så upplever jag ”Sara Sara Sara”, pjäsen som går på Stadsteatern just nu. En kolonial blick – även om den kommer från Fisksätra, från en vänsteraktivist, från Vietnamsympatisörer. Den finns i estetiken – ja redan i andra delen av pjäsens titel – som om smaklöshet var själva kännetecknet för byn. Den finns i likställandet mellan religiöst fromhetsliv och trångsynt fördömande av sexualitet och livsglädje. ”Men inte suckas det så mycket i Månliden som hos de verkliga läsarna”, säger Didrik hos Sara Lidman. Och det gäller i hög grad även för Lidmangården i Missenträsk.
Det finns en intention hos pjäsförfattaren att ge Sara fler sidor än de som brukar synas. Bra. Sara Lidman är ett myller. Men om det blir att leta upp det mest privata i allt. Då försvinner det väsentliga i insatsen. Var det medpatienterna på Hällnäs sanatorium som den fjortonåriga Sara Adela fängslades av och levde sig in i och lärde sig skriva genom? Eller var det bara den egna pubertetskroppen hon sysslade med? Har Sara Lidman skrivit en av de bästa romaner som finns om kärlek mellan en kvinna och en homosexuell man? Eller satt hon bara och väntade på telefon från sin älskade? Var Sara Lidman i Vietnam och såg och dokumenterade och förmedlade till oss? Eller var hon i själva verket på en psykiatrisk klinik hela tiden?
Och vad händer med la pudeur? Den som hänger så nära samman med solidariteten, är en del av aktivismen hos Sara. Att vi ska återfinna vår känslighet och vår takt. Det som behövs för vår sam-levnad. Med varandra och med naturen. Inte trubbas av, inte förgrovas, inte pornografieras så som marknaden, kommersialismen och finanskapitalet vill ha oss.
Den känsligheten såras redan av pjästiteln på affischen som jag har diskretion, pudeur, nog att inte citera.
Birgitta Holm
