Andaktsfulla människor vid vatten

Ljungen omgärdar min kaffemugg så att den står någorlunda upprätt på den sluttande klippan. Om allt är i sin ordning är nog det här den ultimata platsen. En oländig klippudde som sticker ut i Vättern med öppen sjö framför sig och den blånande strandlinjen i väst. Udden är stor men så skapad att det bara finns plats för en frukostmugg. Och den är så vitt jag vet undantagslöst min.

Jag tror att nästan alla människor tycker om ett dopp före frukost. Men hur går det till när det blir den styrande faktorn i ens liv? För min del var det någon gång på sjuttiotalet och markeras av att jag hörde min man säga "Hon kan ju inte bo på mer än en kilometers radie från vatten". Så är det – numera utan småbarn och fast anställning klarar jag fyra kilometer – och bara en gång har det lockat mig i fällan. Det var sjön Valloxen i Knivsta som jag trodde uppfyllde allt. Men där jag inte hade räknat med Knivsta.

När det började bodde jag på den slätt där Vindelälven rinner ut i Umeälven, ett tvåälvarsmöte som jag (vilseledd av Maria Gripes mångkunnige Hugo) trodde hette bifurkation. Det var den första sommarlovsmorgonen och jag och mina pojkar cyklade till en liten brygga vid älven. Jag känner fortfarande den ljumma luften och tramporna under fotsulan. Det kalla älvvattnet som livgivande slöt sig om kroppen. På hemvägen blev jag biten av hund som bodde vid vägen och högg tag i en av mina fötter. Skrämmande men inte avskräckande nog.

Pojkarna föll snart av och morgonbadet blev mitt eget. Nu har cirka fyrtio år gått då jag har utövat en andakt som aldrig upprepar sig och som alltid behåller sin livgivande kraft. De fåtaliga möten den medför visar bredden och sammansattheten hos den relativt exklusiva skara som ägnar sig åt den. Till Edsviken i Sollentuna cyklade varje morgon en effektiv affärskvinna från Kungsholmen, min enda konkurrent om platsen längst ut på bryggan. På det tidiga nittiotalet fick jag besök på min brygga vid Sicklasjön i Nacka av en yuppie från Odenplan som tog sig dit på inliners och simmade fram och tillbaka över viken innan han tog på sig sina inliners igen och for vidare till jobbet. Av den finländska urbefolkningen vid Sickla strand, arbetskraftsinvandring efter kriget till Atlas Copco, besöktes bryggan av en kvinna som kommenterade varje flygplan som for över oss. Kanske längtade hon hem.

Möten av en karaktär som inte liknar några andra möten. Men först och främst är det ensamheten vi söker. Var och en för sig, och alla tillsammans, är vi andaktsfulla människor vid vatten. Under en tid framöver vill jag låta mina morgonplatser passera revy, stommen i mitt liv under nu exakt halva dess hittillsvarande bana.

Fotografiet är dubblerat,  originalet till vänster.

.

Vad gör Misantropen i denna lada?

I går for jag genom skogarna i Värmland för att se Molière i Berättarladan vid Sunne. Västanå teater har varit min följeslagare ända från dess förhistoriska period, före Leif Stinnerbom, med husförfattaren Selma Lagerlöf som gemensam länk. Repertoaren har varit Selma och andra mytiskt färgade berättare. Nu spelar de Misantropen från 1666. Bland recensionerna jag läste innan jag for fanns en där det stod "Vad har ”Misantropen” i den ladan att göra?"

         

Det undrade nog jag också. Västanå teater står för en estetik som är baserad på nordisk folkmusik, numera i Magnus Stinnerboms säkra händer. Instrument, melodier och danser insamlade från den agrara folkliga kulturen i vår ända av världen. Med sina rötter i Selma Lagerlöf står den därtill för en helhetssyn där människa, natur och samhälle innerst och slutligen utgör en enhet. Liksom kropp och själ är ett. 

 

Franskklassismen å sin sida kan ses som motsatsen till både det folkliga och det holistiska. Kultur och urbanitet är vad som gäller. Litterärt råder en "separation av stilar" som innebär att inte bara kropp och själ skiljs åt utan att även de sociala klasserna hålls åtskilda. Endast det fina folket har plats i de allvarliga genrerna medan vanligt folk med sina kroppar förvisas till farsen. 

Den första poletten ramlade ner ganska snabbt. Det är ju samma estetik!!! Den överförfinade menuetten vid Ludvig XIV:s hov (aldrig har sällskapsdansen nått en större precision och teknisk fulländning ner i minsta fingerspets än där) är bokstavligen ett med den folkliga polska som utgjort basen i alla Västanås föreställningar. Polska och menuett är utbytbara. I de gamla notböcker som familjen Stinnerbom samlat in kan samma melodi ibland kallas menuett, ibland polska.

Silke och vadmal blir ett - så mycket för separationen av stilar! Klädmakaren Inger Stinnerbom har inte missat det. Hennes så välkända "folkloristiska" dräkter har aldrig varit mer sig själva än när de träder fram som fullt salongsfähiga kostymer vid Ludvig XIV:s hov.

Men det var väl inte bara för att bevisa det som Västanå satte upp Misantropen? Ett tema i pjäsen är civilisationskritiken, titelpersonens djupa förakt för hela samhället med dess hyckleri och medlöperi. Är det kanske det man är ute efter? Att vi alla springer efter samma pipa, vare sig den råkar vara den kungliga centralmaktens eller den osynliga marknadens? Uppsättningen följer ganska troget Molière i hans tjugotvå rappa scener av verbal duell. Musik och dans är förhållandevis satta på undantag, mer sammanbindande än bärande som i tidigare pjäser. Här är det argument som gäller (där skådespelarna visar sig vara lika virtuosa i repliken som de normalt är i dansen. Hasse Alfredsons rimmade blankvers flyter som bäckar och flyger som pilar över scenen.)

Men ett sådant språkrör? Misantropen själv, Jakob Hultkrantz Hanssons Alceste, för tankarna till den svartsjuke präst han spelade i Selma Lagerlöfs Bannlyst i samma lada. Barnslig - och lite farlig. Första akten ger ingen riktigt ledtråd. Jo en kanske. Som ett slags signatur för Stinnerbom och Susanne Marko kan man se den fritt tillagda ingressen, använd även när de spelade Shakespeares En midsommarnattsdröm. Här är det konungen, kung Sol själv, som bärs in. Men den som stiger ur den purpurröda bärstolen är inte pjäsårets Ludvig XIV. Det är den femåring som beträdde tronen 1643. En liten kropp i kungadräkt. I den manierade hovmannen Clitandres öra viskar han något. Det han viskar är att han vill roa sig. Dansa.

Som en uppskruvad marionett börjar han dansa runt runt. Men ett barn. Så som den kvinnliga huvudpersonen, den unga änkan Célimène, är ett barn när hon står med famnen full av dockor skulpterade efter alla hennes friare.

Andra akten tätnar, det tycker alla som jag har hört. Och för mig klarnade det. Det blir bland annat tydligt att musiken inte bara är sammanbindande. Den är tolkande. Ja, det är i den som tolkningen finns.

Allt som sker mellan personerna utspelas på det verbala planet. Sannskyldiga dueller. Till och med i den säng som kommer upp ur scengolvet är allt som utväxlas mellan den förälskade Alceste och den åtråvärda Célimène ord. Bara i en scen och ett möte stannar ordflödet av. Det är när Alcestes vän Philinte och Célimènes kusin Éliante möts i en kyss. Dansrörelserna, dittills med teknisk precision ner i minsta fingerspets, mjuknar. Figurerna blir runda.

Alceste ser kyssen men registrerar den knappt då, upptagen som han är av sina ord och sin svartsjuka. Men den tycks gro. I ett par senare möten mellan honom och Célimène återkommer de runda figurerna i dansen, de mjuka rörelserna. En sensualism har trätt in. Intermittent ersätts intellektets språk med sinnenas. I stort fortsätter personerna på sina inkörda spår. De inbilska friarna fortsätter med att vara inbilska och förorättade, Alceste fortsätter med att vara oböjlig, Célimène fortsätter med att leka med och trampa på allas känslor.

Hos Molière slutar det där. Alla förblir vad de är. Célimène kan inte förmå sig att lämna det nöjeslystna livet i societeten för att följa Alceste. Alceste är fast besluten att han vill vända ryggen åt hela den korrupta civilisationen. Enda strimman hopp är att Philinte och Éliante trots allt tänker sig att det kan gå att övertala Alceste att ge världen en andra chans.

På Västanå ser det ut att gå på samma sätt. När Célimène inte vill följa Alceste vänder de älskande varandra ryggen, försvinner från scenen åt varsitt håll. Kvar finns de andra två älskande som med kappsäckar i händerna flyr undan societeten. Men kyssen har grott. Som ett ski ur varandets djup ropar över den tomma scenen Alceste och Célimène på varandra. Från varsitt håll av ladan springer de i varandras armar.

"Kärlek lever av att kärlek se" säger Shakespeare (ofta citerat av Sara Lidman). Svaret som jag tyckte mig få på frågan vad Misantropen har i ladan att göra var nog så genomgripande. Det jag tyckte mig finna var det synsätt som förs fram i bloggen "Dröm, dikt, myt" av Stina Hammar, det som där kallas de två tankekällorna, den abstrakta och den sinnliga. Alceste har rätt på ett plan. Det finns skäl att önska en förändring i grunden. Det fanns skäl under solkonungen och det finns skäl nu under marknadens, konsumismens och avhumaniseringens tyranni. Sanningssägaren Alceste önskar det. Men han använder sig av samma medel som den civilisation han kritiserar. Intellektets. Rationalismen, den abstrakta tankekällan. Alla i pjäsen gör det, till och med den unga Éliante där hon går med sin bok i handen och sin beundran för Alceste och hans sanningssägande.

Bara i kyssen tar den tankekällan paus. Bara då får något annat utrymme. Den sinnliga tankekällan, den som finns i dröm, dikt och myt. Här är den en sådd av kyssen. Ögonblicket då Éliante ser att Philinte älskar. Därefter det förbiilande ögonblicket då Alceste ser att Éliante och Philinte älskar. Osv. Resten av personerna följer med. Den uppblåsta Oronte faller på knä för den bigotta Arsinoé, den skrytsamme Acaste faller på knä för en av flickorna i sällskapet, den manierade markisen Clitandre och den unge gossen faller på knä för varandra. Osv.

Barnet kommer tillbaka. I ljuset av kärleken ser Alceste att den grymma Célimène bara är ett barn som leker alltför tanklöst med sina dockor. Célimène ser att Alcestes svartsjuka bara är ett osett barns smärta. Osv. Alla är vi barn som vill roa oss. Alla kan återfinna leken, den lek som är kärlek. Världen går att förändra.

Kärlek lever av att kärlek se.

Foto: Håkan Larsson
Blogghänvisning
 http://dromdiktmyt.blogg.se/