När det förflutnas dans tog över nuets

Det var höst, Leena var förkyld och vi hade lånat ett krypin i Paris. När jag tittar i kalendern ser jag att det var första veckan i november, precis ett år sedan. Jag ser också att jag rustar mig med två slags adresser, dels till de tangoställen där det skulle finnas dans under våra dygn, dels till gamla danspalats som jag stött på under mitt arbete med Rut Hillarp.

Leenas förkylning var fruktansvärd och hon satt mest och lekte med sin kompakt kamera i den f.d. jungfrukammare som var vårt krypin, sex vindlande trappor upp. Själv hade jag nyss kommit ut med min bok om Rut Hillarp och levde ännu halvt kvar i den världen. Det är knappt så att jag vet hur det gick till men plötsligt var vi på gatorna i Paris, Leena med videokameran och jag med mina fladdrande lappar från internet. På systematisk spaning efter dansställen i Paris förr i världen.

En lucka i stadens historia, har det visat sig, är en kartläggning av dess danshak genom tiderna. I en specialistbokhandel för böcker om Paris i Marais fick jag en gång en bokhandlare att bli djupt generad när han insåg att det inte gick att leta upp en sådan åt mig. Den epok som vi var ute efter var sommaren 1949. Det var en sommar då gränserna öppnats efter kriget och författare och intellektuella på nytt började söka sig till Paris. Och det var en tid då staden på nytt kom till liv efter befrielsen men ännu inte nåtts av den stora invasion av turister som följde med femtiotalet.

Danslivet i Paris präglades av kolonierna och det franska Västindien. Bal Nègre och Bal Colonial var generella berepp, samtidigt som Bal Nègre på rue Blomet var ett av de hetaste dansställena i Paris. Hela den franska koloniala historien öpnade sig på dansgolvet samtidigt som det var där som de kommande befrielserörelserna formerade sig. På Bal Nègre på rue Blomet träffade Rut, utan att vare sig förr eller senare ha en aning om vem det var, den man som skulle bli det befriade Senegals första premiärminister.

Som två besatta jagade vi runt i Paris. 1949 låg ju alldeles runt knuten, det förvånande var att parisarna talade om det som så längesen. I ett samtal med två kypare i närheten av etablissemanget Olympia plockade jag upp uttrycket "à l'époque" som i deras mun lät som det adekvata uttrycket för något absolut förgånget. Kyparna, leende i sina svarta kostymer och vita förkläden i dörröppningen till en sorlande restaurang, var våra första guider men kom aldrig med i filmen.

Däremot växte något vi aldrig hade kunnat drömma om. En unik dokumentation av Paris sommaren 1949. Och en kärleksfull recherche des pieds perdus (spaning efter de  fötter som flytt).

                                                                                                                                                                       
               För att starta spellistan klicka på Rut Hillarp och dansen